Andelen prematurt födda (innan vecka 37) var 2007 i Sverige 5.4%, motsvarande 6339 barn. Siffran för barn födda innan den 33:e graviditetsveckan är 1,1%.

Det är ofta användbart att klassificera prematura bebisar i tre grupper, beroende på i vilken graviditetsvecka som de föds.

Lätt prematura kallas de bebisar som föds mellan den 32:a och 36:e veckan.

Barn födda vecka 32-36 drabbas ytters sällan av några allvarliga komplikationer. Barn födda innan vecka 34 kan dock ha problem med maten , då sugreflexen utvecklas först omkring denna vecka. Dessa barn sondmatas och får vanligtvis stanna på sjukhuset tills matningen fungerar.

Ett fåtal barn kan också ha problem med andningen på grund av omogna lungor. De kan då ges syrgas för att hjälpa dem med syresättningen, och enstaka fall kan vård i respirator behövas.

Måttligt prematura kallas de bebisar som föds mellan den 28:e och 31:a veckan.

Stora framsteg har gjort i vården av måttligt prematura barn. Många av dessa barn har omogna lungor och kan behöva vård i respirator, men oftast blir denna kortvarig.

Vissa bebisar som föds har problem med att lungorna faller ihop varje gång barnet andas ut då det saknas ett viktigt ämne i de omogna lungorna som ser till att de inte faller ihop, en surfaktant. Detta tillstånd leder snabbt till att barnet blir utmattat, och kallas för Respiratory Distress Syndrome (RDS). Genom att ge surfaktant har utsikterna för dessa bebisar radikalt förändras, och behandling med CPAP och respirator har kunnat minskas.

Det är inte heller ovanligt att bebisen drabbas av lättare hjärnblödningar, vilka allra oftast inte ger några bestående men.

Mycket prematura kallas de bebisar som föds innan vecka 28.

Mycket prematura bebisar har oftast omogna lungor, matsmältningssystem och omoget immunförsvar. Komplikationerna kan bli många och allvarliga, men det största problemet för dessa barn är alltjämt de omogna lungorna. Behandling i respirator eller med CPAP är mer regel än undantag. Ju mindre och tidigare födda är barnen, desto större är risken för skador och komplikationer.

I Sverige är den perinatala överlevnaden för barnen i denna grupp 81% enligt en undersökning [1]. En annan undersökning på barn födda innan vecka 27 under perioden 2004-2007 visade en total ettårsöverlevnad på 10% för barn födda i vecka 22, 53% vecka 23, 67% vecka 24, 82% vecka 25 och 85% för barn födda i vecka 26 [2].

Vanliga skador och komplikationer inkluderar RDS, öppen ductus ateriosus, hjärnblödning, retinopati, apneer, nekrotiserande enterokolit och bronkopulmonell dysplasi, vilka kan variera i allt från relativt lindrig till mycket allvarlig.

Då lungorna inte är fungerande före vecka 22 så finns det en medicinsk koncensus att vid kortare graviditetslängd än 22 veckor går en gräns för när det är medicinskt och etiskt försvarbart att aktivt försöka rädda en prematur bebis. Mellan vecka 22-24 varierar handläggningen mellan olika sjukhus då överlevnadsgraden är låg och skadefrekvensen hög.

Referenser

1. http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=9881
2. http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/12114/1551.pdf

Hos prematura bebisar där de fina blodkärlen i hjärnan ännu inte tillbakabildats finns alltså en betydande risk för hjärnblödningar. Enligt undersökningar som gjorts så är det omkring 6% av de prematura bebisarna som väger under 1000 gram som drabbas av hjärnblödning. För större barn är risken naturligtvis mindre.
Hjärnblödningarna delas in i fyra kategorier som beskriver deras allvarlighetsgrad. Grad I-II beskriver lindriga förlopp med lätta eller inga bestående men, medan grad III-IV beskriver betydligt allvarligare fall med större blödningar, högre dödlighet (25-60%) och betydande risk för bestående men, som till exempel cerebral pares.

Symptomen varierar från i stort sett inga till irritabilitet, slapphet, slöhet och kramper. Det kan även bli aktuellt med respiratorbehandling.

Behandling

Hjärnblödning förebyggs genom varsam hantering av det prematura barnet och genom att försöka hålla blodtryck och temperatur så stabilt som möjligt. Riskfaktorer som man har identifierat inkluderar förlossning genom akut kejsarsnitt, syrebrist, låg kroppstemperatur, blodförlust och lågt blodtryck.
Tillförsel av indometacin eller koffein, liksom injektion av cortison till mamman före förlossningen, verkar minska risken att hjärnblödning skall uppstå.

Om hjärnblödning av grad III uppstått kan man behöva operera in en shunt som dränerar hålrummet i hjärnan på överskott av cerebrospinalvätska så att normalt tryck återställs och hjärnan kan utvecklas som den skall.

Hjärnblödning inträffar oftast före 3 dagars ålder (90%) men förekommer i sällsynta fall ända upp till tre veckors ålder.

Prognos

Som tidigare beskrivits så varierar skadorna barnet får från hjärnblödningen från ytterst ringa (grad I-II) till allvarliga för grad III-IV. De barn som överlever den typen av hjärnblödning löper betydande risk för bestående skador med rörelsehinder och cerebral pares.

Det skall påpekas att det ändå är relativt få prematura barn som drabbas av hjärnblödningar av grad I – II och ännu mycket färre som drabbas av hjärnblödningar av grad III – IV.

Ibland leder den ojämna andningen till apneer , d.v.s. andningsuppehåll som varar mer än 15-20 sekunder. Om ett barn har många apneer kan det vara farligt. De förekommer vanligast 1-2 veckor efter förlossningen, och kan pågå under flera månader.

Behandling

Oftast räcker det att stryka barnet över ryggen för att andningen skall komma igång igen efter en episod, men vissa barn som har upprepade apneer kan behöva behandlas med CPAP, eller i väldigt envisa fall med respirator tills andningen mognat och apneerna upphört.

Ett annat alternativ är behandling med läkemedel, som t.ex. teofyllamin eller koffein vilka kan göra att apneerna minskar eller upphör. Dessa läkemedel kan dock ha biverkningar så som hjärtklappning.

Prognos

Apneerna i sig ger inga men om man ser till att andningen kommer igång igen. Därför övervakar man andningen hos alla prematurer på neonatalavdelningen med ett elektroniskt larm.

Man vet inte så mycket om vad som orsakar NEC, men man har sett att bröstmjölk verkar minska risken att utveckla sjukdomen med 6-10 gånger.

Barn som drabbas av NEC kan få spänd och svullen mage, minskad viktuppgång ,diarre och blod i avföringen. Sjukdomen visar sig oftast c:a 3 veckor efter förlossningen, men kan även uppstå senare.

Behandling

Lindriga fall kan man behandla med antibiotika, drän i bukhålan, samt genom att se till att mag- tarmkanalen får vila. Därför avbryter man all tillförsel av näring via magen.

Vid svåra fall där det går hål på tarmen måste man operera. En operation är oftast riskfyll och en stor påfrestning på det prematura barnet, men fördelarna överväger.

Prognos

Om man kan kämpa ner sjukdomen i ett tidigt stadium så är prognosen mycket god och man förväntar sig inga bestående men. Går sjukdomen så långt som till att det går hål på tarmväggen så är den långsiktiga dödligheten så hög som 30%.

Det är därför mycket viktigt att snabbt sätta in behandling för att minska risken för allvarliga konsekvenser. NEC är lyckligtvis relativt sällsynt hos prematurer i Sverige.

Det är inte klarlagt vad som orsakar BPD, men man misstänker att övertrycket från respiratorn (barotrauma) och för hög syrgaskoncentration är viktiga faktorer som kan utlösa sjukdomen. Dock förekommer sjukdomen även hos barn som inte behandlats i respirator, så det finns säkerligen okända faktorer som också utlöser sjukdomen.

BPD är vanligare ju mindre prematuren är, och de som behöver intensiv behandling med respirator kort efter förlossningen löper allra störst risk.

Behandling

BPD behandlas huvudsakligen med en väl övervakad respirator där idealt tryck och syrgas noga följs. Barn med BPD måste sedan försiktigt avvänjas från respiratorn. Oftast sänker man syrgasen med bara ett par procent i taget till dess att barnet själv klarar att andas (ofta när barnet nått en vikt på omkring 2000 gram).

Annars är de viktigaste behandlingarna förebyggande. Genom att ge steroider och surfaktant minskar man risken att barnet utvecklar BPD avsevärt, och de fall där BPD uppstår blir generellt sett lindrigare.

Prognos

Prognosen för barn med BPD varierar mellan allt från symptomfria till mycket allvarligt och fatalt. Lyckligtvis har BPD blivit alltmer sällsynt och symptomen lindrigare. De allra flesta har mycket lindriga former av BPD och påverkas endast i begränsad omfattning av sjukdomen, men andra drabbas hårdare.

Dessa barn kan behöva extra syrgas till de bli 1-2 år gamla. Den goda nyheten är att lungorna växer under hela uppväxtperioden,, så statusen förbättras med åldern, allteftersom att ny, frisk lungvävnad tillkommer. Vissa studier har visat på ökad mottaglighet för luftvägsinfektioner upp till 4-5 årsåldern.

För de värst drabbade är dock utgången fatal. Om sjukdomen fortskrider så leder det till allt högre belastning på hjärta och lungor, samt syrebrist, varför slutet ofta kommer i form av hjärtsvikt. Det är dock idag mycket sällan man ser så svåra fall.