Jag fortsatte inte att vara gravid för evigt... ;)

Men det är lite svårt att få tid till sig själv när man har bebis. Maila och uppdatera sin sida får komma i 2a hand. Inte för jag klagar - Lillan är ju det bästa i mitt liv!  Kommer nog in i ngn form av rutiner snart så man kan bli "sig själv" igen. Tänkte berätta lite hur förlossningen gick till...

Den 7e januari 2010 kom vår lilla Bebis till världen, 9 dagar över tiden. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att dagar kan kännas så långa! Hade ganska rejäla förvärkar i ngn vecka innan, men eftermiddagen den 5e satte de igång ännu mer. Onsdagen den 6e var ju trettondagen, så Andreas var hemma. Vi åkte till min morfar och firade honom då han fyller den 6e, och efter detta fäljde vi med mina föräldrar hem på middag. Oj så ont jag hade (tyckte jag då iaf - jag anade inte hur mkt värre det skulle bli )! Mina föräldrar har en jaccuzzi, så efter maten la jag mig i detta och vilade lite. Värme och massage med vattenstrålar i ryggslutet var underbart och lindrade skönt. Efter detta åkte vi hem och tittade på tv. Jag gick och vankade med jämna mellanrum när jag tyckte att smärtan blev för påtaglig...
 
Vid 23.10, där jag låg i schäslongen, kände jag hur vattnet gick. Det "klonkade" till i magen och sen rann det. Jag tyckte att det var mkt vatten som kom. Inget Niagarafall, men ändå. Blev ju blöt både genom bindan och byxorna. Så vi ringde till BB och de sa att vi var välkomna (för det var ganska lungt därinne) men rådde oss att stanna hemma och försöka sova lite och komma in på morgonen istället. "Bra att vila innan, för du har ett ganska jobbigt pass framför dig." Sova?! Inte så lätt när man ska få sitt första barn!!! Nervösa som vi var så lyckades vi ändå stanna hemma till två på natten, sedan kunde vi inte vänta längre.
 
Efter att ha lämnat våra vovvar hos mina föräldrar (vilka var om möjligt ännu mer nervösa än oss) åkte vi in i snöovädret till Lkpg. Vi var inne strax efter tre. Efter undersökning av min binda (som jag bytt efter vattenavgången) var det osäkert om vattnet verkligen gått, då de inte hittade ngt fostervatten i bindan. Så jag fick vanka i korridoren ett tag. När det ändå inte visade ngt, ville de undersöka mig i en "gynstol" och då såg de att vattnet gått "lite". Det var alltså en spricka i hinnan, så vattnet sipprade ut lite ibland. Det de dock såg var att bebisen hade bajsat i vattnet, så vi fick stanna kvar pga infektionsrisken. Jag fick ett rum på förlossningen och vi fick vila ostört fram till morgonen (inte för att det blev mkt vila).
 
Efter morgonmötet 8.30 bestämde de att jag skulle sättas igång pga infektionsrisken. Jag fick dropp och antibiotika i handen och efter ett tag gick vattnet helt. Jisses, hur mkt vatten kan man ha i sig?! Det var mkt barnbeck i vattnet så de körde på ganska hårt med droppet för nu ville de ha ut bebisen. Först gick det ganska långsamt, men mellan klockan 12.45 (då jag var öppen ca 5 cm) och ca 15.15 (då jag var helt öppen) fick jag sitta på sängkanten mellan värkarna och ställa mig upp mot gåstolen (och Ante) när värkarna kom och svajja fram och tillbaka för att skynda på det hela. Det var jobbigt kan jag meddela! Och med lustgas som enda smärtlindring... Men men, efter 25 minuters krystvärkar så kom tillslut vår "lilla" bebis ut. De lade den på min mage och den känslan är obeskrivbar, men ni vet ju vad jag talar om .
 
Under hela graviditeten hade jag fått höra att det var en liten kille i min mage. Så vi "visste" att det skulle bli en Ville eller en Mio. Det "syntes på magen, hjärtljuden osv" Allt indikerade en son. Så när bebisen låg på magen och BM frågade om vi hade bestämt ngt namn till den, svarade Ante "Ville eller Mio". "Jasså", sa BM, "det vet jag inte om det passar så bra på henne..." "VA?! Är det en flicka?" fick jag fram genom lustgasdimman. "Ta en titt själva" sa hon och visade upp bebisen. Och visst var det en underbar liten prinsessa vi fått. Den stunden glömmer jag aldrig, sålänge jag lever...
 
Så, Lilly Naime Angela Karlsson föddes 15.40 den 7e januari. Hon var 50 cm lång och vägde 4070 gram. Allt gick bra efter omständigheterna, jag gick dock sönder lite inuti pga det snabba förloppet och tyvärr kunde de inte bedöva "därinne". Så doktorn fick komma och sy mig utan bedövning. Bara tre stygn, men dessa var nog värre än hela resten av förlossningen! Men man överlever det mesta.
 
Nu mår vi alla super, amningen funkar bra och Lillan sover gott på ntterna. Vaknar bara ngngång under natten. Så nu ser vi fram emot resten av våra liv tillsammans. Jag är bara rädd att tiden kommer att gå för fort...
 
Kramar Johanna, Andreas och Lilly